När juldagseftermiddagen glimmar, jag på bloggplatsen rimmar :).

Igår satt jag och väntade på att tomten skulle åka kana ner genom skorstenen, men han kom aldrig... Lite besviken blir jag allt :). Väntade dessutom hela kvällen... Hade tänkt ställa några frågor till honom nämligen. Har funderat över ur det egentligen fungerar på tomteverkstan, när schackplanen målas svart-vit :)? Hur kan tomtenissarna få till den rutiga färgen och vart parkerar tomten sina renar när han beöker alla barnen? Jag menar det finns ju inte några parkeringsplatser avsedda för både renar och släde. Det är ett alltför stort ekipage för att rymmas på en ynka plats:). Vilken himla tur att tomten inte behöver åka tåg, för vad hade hänt om det hade blivit stående på rälsen en hel massa timmar? Hade han då blivit utan både mat och dryck? Serverar de ens risgrynsgröt på tåg? Mycket tveksamt känner jag! Men han hade kanske haft sin egen lilla matsäck med sig i så fall? Det är bra tur att tomten inte behöver åka varken tåg eller flyg, med de förseningar som är nu. Det känns tryggt att tomten inte behöver åka bil heller, nu när det kommit så mycket snö menar jag. Nä det känns allt bra tryggt, att han har sina renar och sin släde att åka i, så att i alla fall han kommer fram dit han ska i tid:)! Kom precis på att jag glömt att sätta ut en tallrik med gröt till tomten, så kanske var det därför hans visit uteblev?! Fast det kanske var lika bra trots allt, för jag tror att skägget skulle ha blivit alldeles nersotat, om han valt just min skorsten. För att inte tala om hur smutsiga hans kläder skulle ha blivit... Då hade han troligtvis skrämt de nästkommande familjernas barn, ordentligt... Jag menar det är ju ändå barnens högtid och allt:). Jag vill ju inte ställa till det för någon, så kanske var det lika bra att han inte kom, trots allt:). Men nästa år ska jag förbereda mig bättre. Koka risgrynsgröt och ställa ut en stor karott i god tid. Undrar just om han vill ha ett glas julmust till gröten? Kanske borde jag  även sätta ut några marschaller i snön, så det ser mer stämningsfullt ut. Det gäller ju att pynta och göra det extra fint, för då torde definitivt chanserna öka. Jag ska ställa allt på en röd jullöpare och duka så fint, att han inte kan motstå att komma in. Kanhända han blir mer benägen att komma då!

Snön ligger gnistrande vit och julaftonskvällen är här. Mina barn är fortfarande i London men kommer förhoppningsvis hem på söndag kväll. Har pratat med dem varje dag, men nu har de hemlängtan och är ledsna. Jag lider verkligen med Joy och Sky. Idag har de varit ute på stan med sin pappa och käkat glass och tittat i affärer och ikväll ska de ut på restaurang. Tänk om jag kunde åka och hämta hem dem, då skulle jag göra det! Önskar att den förbannade vinern inte ställt till såna sjuka förseningar. Fatta att de kommer hem en vecka efter beräknad ankomst. Det känns så förbannat ensamt att sitta själv på julafton. Har en stor klump i bröstet av sorg och tårarna bränner bakom ögonlocken. Det känns som jag har en sten i magen av saknad och ledsenhet. Jag försöker att sysselsätta mig så jag ska slippa känna alla käslor som bara väller upp. Orkar inte gråta mer. Jag avskyr julen, den är avskyvärd när man är ofrivilligt ensam. Men allt är som det är. Eftersom barnen inte är hemma och jag inte har några släktingar att umgås med, måste jag bara acceptera att det ser ut som det gör och göra det bästa av det. Det gör förbannat ont att jag faktiskt har släktingar, men att ingen bryr sig om. Jag brukar vanligtvis inte berätta det för folk, för jag skäms över att vi inte kan ha någon kontakt. Jag vill liksom inte att någon ska veta. Men eftersom jag är anonym här, kan jag äntligen få berätta hur ont det gör och det känns som en befrielse! Men på måndag ska jag och kidsen fira ordentligt! Ser fram emot det! Vill så gärna få se deras glada miner när de öppnar julklapparna, som just nu ligger oöppnade och vilar sig under granen. Tänker på alla som tillbringar julen ensamma. Det är antagligen fler än vi tror och vet. Mina tankar går till de hemlösa som kanske fryser ihjäl under julhelgen, ensamma och helt i skymundan. För vem finns där för dem? Egentligen är det en horribel tanke att det faktiskt finns hemlösa i Sverige. Fattar inte varför inte samhället och politikerna prioriterar dem?

Mörkret ligger som en tjock filt över staden. Det knarrar under fötterna när skosulorna borrar sig ner i snön. I fönstren sprider adventsljusstakar ett behagligt sken. I tomteverkstan arbetar tomtenissarna övertid, för att få alla barnens leksaker färdiga. De läser önskelistor och bockar av när de är klara. Snickrar, monterar och målar. Slår in paket och gör rim. Utomhus står renarna redo för avfärd. Tomten kommer gående på uppfarten ifrån stugan. I händerna håller han stora säckar av  juteväv, till bredden fylld med klappar. Julklappssäckarna lastar han i släden och lägger ner de försiktigt så att ingenting ömtåligt skall gå sönder. Det är nära nu, för alldeles snart är allt klart för avfärd. I vilket ögonblick som helst bär slädfärden av...

Vintern håller sitt fasta grepp om oss och minusgraderna slår nya rekord för varje dag. Trädens grenar är inneslutna i rimfrost och så långt ögat når är allt behagligt vitt och vackert. Solens strålar orkar inte riktigt bryta igenom idag och jag förstår dem. Julen närmar sig med stormsteg och det är bara tomten som fattas:). Jag lyssnar på musik och kastas plötsligt långt bakåt i tiden. Jag vilar mig i behagliga minnen ifrån förr och konstaterar att musikens påverkan på oss är enorm. Jag låter behagliga toner svepa mig med till gymnasietiden. Jag minns allt roligt! Alla härliga kompisar och alla mysiga upptåg. Då var jag vanvettigt kär i min dåvarande pojkvän och han finns fortfarande med mig, i mitt hjärta och i mina tankar. Han var lång och mörk och i mina ögon den vackraste av alla vackra! Jag har saknat honom sedan dess, fast 20 år har runnit förbi oss. Han är det sår som aldrig riktigt vill läka. Under gymnasietiden var jag ständigt sysselsatt och festerna avlöste varandra. Det var tider det:)! Jag slås av tanken på att jag saknar mitt gamla liv. Det var så okomplicerat och så vansinnigt roligt. Tanken på att tiden flyr oss är allt annat än behaglig. Visst kan jag göra visiter i det förgångna då och då, men det är inte riktigt samma sak som att få vara en del av det och uppleva det på riktigt. Tänk om vi fick selektera ut valda delar av vårt liv och leva det igen. Tänk att få trycka repeat på allt det vi minns med välbehag, likt musiken som just nu strömmar ur högtalarna.

Mörkret faller och snön ligger i meterhöga drivor. Termometern kryper ner mot 30 gradersstrecket och kylan gör sig påmind i hela kroppen. Jag letar fram mina stickade långa koftor och bylsar på mig lager efter lager. Tänder stearinljus och njuter av att få vara inomhud. Jag kryper upp i soffhörnet och läppjar på en kopp nybryggt vaniljte. Jag har precis slagit in de sista julklapparna och betraktar dem på avstånd där de ligger på den mjuka, röda julgransmattan. I fönstret hänger julstjärnan så ståtlig. Den får sällskap av de röda adventsjusstakarna i form av stjärnor. Jag fullkomligen älskar belysning i alla dess former. Vackra lampor är för mig ett måste! Undertiden jag tittar på de nyinslagna klapparna fylls jag med vemod, tänk att mina ljuvliga, härliga barn inte kommer att vara här till jul. Saknaden river stora hål i mitt hjärta. Jag saknar dem så det gör fysiskt ont. För även om vi pratar i telefonen varje dag, så går det inte att uppväga det faktum att vi just nu inte är tllsammans. Jag önskar att jag var en sån förälder som kunde ta tillvara på den egna tiden. Jag har ju chansen att bara relaxa och ladda batterierna på egen hand nu, så varför gör jag då inte det? Varför sitter jag här och saknar så att det värker? När jag kan företa mig något jag länge velat göra, istället...

Det är ingen rolig dag idag...Mina båda barn skulle ha kommit hem ifrån London idag, men flyget är inställt tills vidare. Enligt SAS kan de flyga hem ifrån London tidigast på lördag...Det innebär att vi inte kan fira jul tillsammans i år! Känner mig så himla ledsen. Jag antar att min dotter Joy och min son Sky får fira jul i London med sin pappa. De har lyckats boka om hotellrummet och jag har ringt till deras skolor och sagt att de inte kan komma något mer denna terminen. Vi har aldrig varit ifrån varandra på julen förut, så det här känns så himla konstigt. Julen är ju tillägnad barnen, nu känns det så trist och tomt. Julgranen står där och tindrar och jag blir ledsen av att bara se den. Allt julpynt känns som ett hån. Julklapparna kommer att ligga kvar oöppnade under granen, tills barnen kommer hem igen... Jag kommer att sakna dem så kopiöst. Hela mitt liv, hela min existens kretsar runt barnen. De är mitt allt på denna jord! Inte undra på att detta blir kännbart. Vet att jag borde försöka att finna mening i något mer utöver barnen, men har så svårt att finna något. Som det är nu är hela min identitet byggd runt rollen som mamma och när de inte är här känns det mesta så meningslöst. Vilken meningslös jul det blir, så i onödan på något vis. Känner mig så himla besviken. Så snuvad på konfekten. Jag vet ju att det bara är att acceptera detta bittra faktum och försöka göra det bästa av det. Det går ju inte att ändra på, så varför slösa tid på att älta? Måste försöka se det från den ljusa sidan. Försöka se det positiva i detta, även om jag får leta. Jag tror att det finns något positivt i allt som sker, i alla fall så vill jag gärna tro det. Hur litet det än månne vara och hur länge vi än kan få leta för att finna det. För myntet har ju alltid två sidor. Så om jag vänder på det som är dåligt, torde jag hitta något bra med det, om jag försöker riktigt ordentligt. Ibland kan det ta väldigt lång tid att hitta något som är bra, med det som är dåligt. Men det positiva med detta är att de får tillbringa mera tid med sin pappa och att de får nästan en hel vecka extra i London. Att de har det bra är det allra viktigaste! Får försöka se detta som ett äventyr för kidsen. Något att se tillbaka på och minnas. Fick nyss ett MMS ifrån deras besök på madame tussaud, så de verkar i alla fall ha det riktigt roligt och det är huvudsaken! Jag ska försöka att göra något bra av detta även för min egen skull. Jag ska träna mig på att göra saker för min egen skull, så det här är ett gyllene tillfälle för mig att öva på det. Så jag antar att det är upp till bevis nu då:)...

Snöflingorna dansar mot fönsterrutorna i en strid ström, undertiden jag sitter inomhus och tittar ut. Jag betraktar mörkrets intåg över staden, där jag sitter framför datorn och skriver mitt första inlägg, i min första blogg. Det är med andra ord världspremiär på min blogg idag:) och jag sitter här och väntar på att röda mattan ska rullas ut, som sig bör på världspremiärer:). Men ingen röd matta så långt ögat kan nå... Det här känns så himla spännande! Jag har funderat så länge på att skapa en blogg och nu äntligen alltså gjort slag i saken. Jag fullkomligen älskar att skriva, så fingrarna springer vant över tangenterna, undertiden jag njuter i fulla drag. Det känns lite högtidligt att äntligen ha kommit igång. Men samtidigt undrar jag varför det tagit mig sådan tid, att komma igång egentligen? Jag önskar att jag tagit mod till mig tidigare. Men att ångra saker är föga konstruktivt, därför skjuter jag de tankarna åt sidan och njuter av att äntligen vara igång. Här är jag alltså, en av så många, just nu aktiv i cyberrymdens myriader av bloggar.