Så kom han då äntligen. Öppnade dörren och utanför stod vackraste Wilmer. Blev så himla blyg i vanlig ordning. Vi satt och pratade och tittade in i varandras ögon större delen av tiden, precis som vid första dejten. My god vad jag är in to him! Som vanligt fikade vi ingenting. Det går liksom inte att få ner en bit när han är i narheten, så jag försökte inte ens. Vill bara träffa honom igen och igen och igen.... Please! Hoppas innerligt att det ska bli han och jag i framtiden!

Nu är det hela 6 år sedan jag blev så utmattad och utbränd, att hela livet bara rasade ihop som ett korthus. Inget att fira direkt, om vi säger så. En årsdag jag helst av allt vill glömma! Orkar inte ens tänka tillbaka på den här helvetiska tiden, om jag slipper...

Har haft en sån jävla skitdag idag, för att tala klarspråk. Känns som allt gått åt h-vete. Avskyr såna här dagar då det mesta bara blir fel. Är så less på att må dåligt. Varför kan jag inte bara få må bra för? Så att livet flyter på. Vad less jag är...

När väckarklockan ringde i morse, kändes det som det fortfarande var mitt i natten. Hade knappt hunnit somna innan morgonen gled in. Sotaren kom och fixade med ventiler och fläkt. Saker behövde flyttas om i varje rum för att hans stege skulle få plats. Som tur var kom min kompis, Jordan förbi och flyttade soffa, soffbord och bar omkring på allt. I natt drömde jag en hel massa igen. Det går inte en natt utan att drömmarna avlöser varandra. När jag mår sämre kommer värsta kaosdrömmarna som ett brev på posten och när jag mår bättre består nätterna av  behagliga, vackra drömmar som jag skulle vilja ta med mig in i dagen. Kan inte sluta att förundras över att vi sover bort så stor del av våra liv. Om vi ändå bara sover bort en tredjedel av våra liv, borde vi inte få räkna bort 33% av vår ålder då ;)? Det skulle innebära att 13.5 år skulle räknas bort ifrån biologiska ålder, då skulle det stämma bättre med hur jag känner mig inuti :)! Åldrandet är ju en av de få saker som inte går att förändra. Det är lika för alla. Det går inte att fly bort ifrån sitt eget åldrande. Det är vad det är, det är statiskt. Det går visserligen att förneka det, men det kvarstår icke desto mindre. Problemet är bara att jag oftast känner mig som 27, fast det nyligen stod grattis på 41 årsdagen på korten jag fick när jag fyllde år. Hur går detta ihop ;)? Det känns superdeppigt att tänka på... Jag kanske trots allt har en släng av en 40 års kris, trots att jag bestämt mig för att inte få det ;)...