My god vad jag vill skäppa in Wilmer i mitt liv. Men allt är så fucked up nu, med utbrändheten och utmattningarna som kommit i perioder och varit så vansinnigt svåra, att jag inte vågar bjuda in honom. Fattar inte varför han inte bara drar eftersom jag lagt korten helt på bordet och berättat vad svårt sjuk jag varit. Det var det första jag skrev till honom och berättade om, så att han skulle veta sanningen. Så jag fattar inte varför han fortfarande är kvar? Varför är han inte hellre med en tjej som är frisk och smal? Det han sa när jag berättade om dessa 6 år som sjuk var: men jag kan hjälpa dig tillbaka till livet igen! Jag kan vara den mannen! Om du kommer på något som du behöver hjälp med, så tveka inte att fråga! Jag blir helt chockad över att han vill hjälpa mig, vi har ju aldrig ens träffats! Men ändå vet han mer än mig än de allra flesta. Jag trodde att han skulle bli helt avskräckt, när jag i nästa meddelande berättade om underfunktionen på sköldkörteln och om hur jag därför lagt på mig snabbt i vikt. Men han sa bara: jag bryr mig inte om din vikt. Det är inte viktigt för mig. My god, han känns som skänkt ifrån ovan. Här försöker jag skrämma bort honom nästan, med min totala ärlighet och uppriktighet och så insisterar han fortfarande på att han vill träffas. Som han sa: vi gör det, ta en chans! Lita på mig!

Gud vad underbart det vara att prata med Wilmer i telefonen. Han är så mjuk och mysig. Vågar prata med honom om allt. Ovan känsla, jag som brukar vara som en mussla annars och inte öppna mig i första taget. Men med honom går det bara så lätt. Vi pratade halva natten och när vi la på sa han: jag fattar inte hur flera timmar kan kännas som 45 minuter. Inte jag heller. Han berättade saker som han aldrig berättat för någon och förtroligheten var så fantastisk! Sen sa han ju så vackra saker också... smälter ju. Han verkar vara en superfin människa, med ett stor djup och en äkthet. Med honom känner jag mig lugn och trygg.

Wilmer är så himla social och har hur stort kompisgäng och nätverk runt omkring sig som helst. Med nästa 1000 vänner på fb så ser jag ju hur poppis han är. Så många tjejer som är så på och verkar vilja träffa honom. Pust, vill inte ge mig in i den här cirkusen. Även om jag tror att han är en trogen person så är det så himla jobbigt att börja om att vara med någon som är så himla poppis bland tjejerna som Rain var. Det var det jobbigaste med den relationen att behöva se alla som oupphörligen svärmade vid hans sida... Men det positiva med detta är att sedan Wilmer dök upp hastigt och lustigt, så har jag inte tänkt något på Rain alls. Tack gode gud för det. Jag kanske är över honom nu, det känns faktiskt så!

Men vågar inte! Jag vet ju att jag har lite för mnga jobbiga händelser i bagaget som skrämmer mig och får mig att passa mig för kärleken igen... Wilmer verkar vara så fin på alla sätt och vi kan prata hur lätt som helst, ändå tvekar jag. Att träffas är en skitstor grej för mig, som inte dejtat på flera år.

Så fort jag skrivit ett meddelande tillbaka så skickar Wilmer ett nytt. Han är så påstridig pratar bara om hur gärna han vill träffa mig och vad vacker jag är och det gör att jag får panik. Jag gillar honom så hila mycket, men känner att det här går för fort. Just nu har jag bara fullt upp med att värja mig och försöka sluta vara rädd för kärleken. Efter ett par jobbiga relationer känner jag att jag behöver tid på mig. Hoppas att han förstår.

Nu har Wilmer skickat ett meddelande till mig och vill att vi ska träffas... HJÄLP! Jag känner mig inte alls redo för detta och vill bara fly undan trots att jag har känslor för honom. Detta är det härligaste som hänt på massor av år och ändå vågar jag fan inte släppa in honom i mitt liv som det ser ut nu. Fuck!

Därför gör jag ingenting för att låta kärleken komma till mig. Fan vad sorgligt. Men ändock sant! Därför motar jag bort kärleken så fort jag har möjligheten till den. Snyft vad sad... Måste försöka ändra på detta! Snart börjar ju ett nytt år och jag vill så gärna att det ska bli bättre än detta...

Jag vet varför jag är rädd att släppa in kärleken igen. Det är ganska enkelt egentligen att förstå det. Om jag låter någon närma mig igen så kanske allt blir jättebra till en början. Men sedan kankse något händer som gör att det tar sk´lut och då står jag där med krossat hjärta igen och det är den risken jag inte är benägen att ta. Men vågar man inte så vinner man ingenting. Så är det bara. Nu ska jag "vila mig ifrån alla tankar om kärlek" en stund;) och ägna mig helhjärtat åt mina sötnosar!!!... Jag vill tillönska er alla en riktigt god jul!!!