Det vackraste man kan ha är någon som bryr sig om en på riktigt! Det tycker jag verkligen. Någon som finns där no mater what. Någon som älskar en för den man är och inte för någon de vill att man ska vara. Jag vill träffa någon som gör det! Helst NU!

desto mera vill jag byta bort exmannens efternamn. Hade jag bara haft mig själv att ta hänsyn till så hade jag aldrig tvekat en sekund. Då hade jag bytt direkt skilsmässan var klar. För jag vill inte heta som honom och hans släkt, det känns så jäkla fel för mig. Vi kommer knappt ens överens, även om det ändå har blivit bättre på slutet. Men jag har aldrig mått bra av de människorna, så det känns så jäkla fel för mig att fortsätta heta som dem. Ändå tänker jag i vanlig ordning alltid på barnen i första hand och vill inte göra något de inte skulle gilla. Shit vad svårt det är att veta vad som är rätt. F-n vad komplicerat allt är... Får väl fortsätta att fundera helt enkelt och lita på att det ger sig såsmåningom. Hade baranen varit vuxna hade det här beslutet varit så mycket enklare. För jag vill ju heta som barnen, men inte som resten av den släkten...

Jag skulle vilja byta efternamn. Jag heter fortfarande samma som min exman, trots att vi skilde oss för 6 år sedan. Har hållit fast vid namnet för att få heta samma som mina barn. Men åren går och det känns som det börjar bli dax att fundera ut ett nytt efternamn. Problemet är bara det här med att inte heta samma som kidsen och hur de skulle ta det isf? Dottern börjar ju bli stor nu och är väldigt självständig nu så jag tror inte det bekommer henne det minsta. Men sonen går i 4.an och jag vet inte alls vad han skulle tycka om det? Jag får helt enkelt prata igenom det här med båda kidsen och sedan ta det därifrån. För jag vill inte göra något som inte känns bra för dem. Det är väl bara det att det känns jäkligt konstigt att fortsätta att heta som exet och hans familj. När vi inte har något med varandra att göra längre. Dessutom träffar han kanske en ny och vill gifta sig igen och då blir det ju ännu konstigare att ha en fru och en exfru med samma efternamn.... Awkward!

Jag satte i halsen vid lunchen idag så att det bara kom ett väsande, konstigt ljud när jag försökte andas. Fattar inte hur jag lyckades fixa det, men det gjorde jag iaf. Käket hoppade rätt och efter att ha hostat halva dagen är jag nu rätt hes. Förundrad över hur många tankar som ändå hann fladdra förbi, om vad som är viktigt på riktigt. Känns som prioriteringarna i livet är väldigt klara efter detta... Det var en jäkligt otäck upplevelse, men faktum är att jag varit med om det förut också. Har haft problem med att svälja de sista åren och behöver sån lugn och ro när jag käkar eftersom jag behöver tugga maten så j-a noga nuförtiden. Men ibland när det är stressigt glömmer jag tyvärr bort det och då händer det som hände idag... Shit asså!

Såg en dokumentär på tv.n som handlade om Amy Winehouse. Vilket tragiskt öde, den stora framgången till trots. Så himla ledsamt när det går som det gick för henne. Det är så jäkla läskigt med droger.

Vill bara framåt med stormsteg. Vill vara frisk nu! Jag har liksom kämpat i så många år nu, för att må bättre och ta mig tillbaka på banan igen att tålamodet tagit slut. Orkar inte vänta på att allt ska vända och bli bättre, vill att det sa ske NU i detta ögonblick!

Nu är det hela 6 år sedan jag blev så utmattad och utbränd, att hela livet bara rasade ihop som ett korthus. Inget att fira direkt, om vi säger så. En årsdag jag helst av allt vill glömma! Orkar inte ens tänka tillbaka på den här helvetiska tiden, om jag slipper...

Jag vill bara att mitt liv ska ordna upp sig nu, så att allt kan återgå till det "normala" igen. Dvs jag vill vara frisk nu, så att jag kan ut och hämta och lämna barnen, handla själv, städa själv etc... allt det här vardagliga som jag varit alldeles för matt för att kunna göra själv de sista åren. Jag vill bara framåt nu!