Idag har jag börjat cykla på min motionscykel som jag inte kunnat använda dessa sista 6.5 år pga den svåra utmattningen. Men nu har jag kommit igång så smått. Fick visserligen börja med ett par minuter på lägsta motståndet. Men vilken j-la seger ändå, att kunna börja så smått med saker igen. Fattar ju att det tar tid att komma på banan igen, men för mig är det sådan enorm lycka att ens ta mig upp på den. Det klarade jag inte när jag var som sämst. Då orkade jag bara stå upp på benen någon minut som längst. Nu kan jag börja att öka på med "träningen". Kommer aldrig att glömma när mina ex svärföräldrar sa att jag inte skulle köpa cykeln, eftersom den ändå bara skulle bli stående. Alltid så j-la taskiga. Jag tänker visa att de har fel, så det så!