Just nu är jag inne i en period då jag bara vill få mitt ex ur huvudet. Men det är som förgjort. Tänk att det ska vara helt jäkla omöjligt att få Rain ur huvudet. Blir så less. Vill inte vara kär i honom resten av livet och på avstånd dessutom. Ibland tänker jag att det vore bättre om han inte lagt till mig som vän på fb, då hade jag sluppit läsa alla hans inlägg och sakna honom så förbannat mycket. Ibland tänker jag tom att jag kanske skulle sluta vara facebookvän med honom, för att se om jag skulle kunna koppla bort honom bättre då. Men sanningen är ju den att han bor i mitt hjärta och det har ju ingenting med yttre omständighter att göra. Jag kommer ju alltid att älska honom och bära med mig en sorg och en saknad så länge vi är åtskilda. Det känns bara så förbannat hårt att behöva vara ifrån honom.

Det är bara att inse att mina känslor för mitt ex aldrig kommer att gå över. Jag kommer att fortsätta att älska honom resten av livet. Jag lurar bara mig själv med att tro att jag ska klara att komma över honom. Sanningen är ju att jag saknar honom i varje cell....

Känner mig ledsen och lite down nu. Ibland kommer meningslösheten krypande, speciellt när jag är solo. När kidsen är här känns allt så himla ljust och glädjefyllt och när de går är det som om de tar ljuset med sig. Jag vet att jag inte bör hänga upp hela min tillvaro på dessa båda godingar. Men det är bara det att jag älskar mina sötnosar så att det värker i hjärtat av saknad, så fort de inte är här.

Känns rätt så ensamt just nu. Så fort kidsen inte är här så blir det så himla tomt! Skulle behöva fylla mitt liv med lite mera mening känner jag. Jag har ju barnen och mitt skrivande, men det skulle vara roligt med ytterligare något att fylla livet med. Frågan är bara vad?

Ute bökar vinden omkring och regnet smattrar mot rutan. Har försökt att inte tänka på mitt ex Rain mer, men det är så jäkla svårt för han poppar upp i huvudet allt som oftast... Tänker att jag måste klara av att släppa taget om honom, för att kunna gå vidare och finna kärleken igen. För om jag är helt upptagen med att längta och sakna honom, finns det ju liksom inte plats för någon annan. Så hur vanvettigt svårt det än blir, så måste jag acceptera nu att jag måste gå vidare med mitt liv även utan honom!

Idag regnar det, blåser och är 10 grader varmt. Barnen har rest bort över helgen och jag är all by my self. Saknar, saknar, saknar... Midsommar är inte min favvohögtid precis. Speciellt inte med tanke på att det var då jag och min exman gifte oss och sedan skilde oss. Dessutom var det då jag och Rain gjorde slut... Så känner sorgen komma krypande nu. Shit vilken bläjobbig dag. Nu ska jag chilla och bara försöka glömma, alla jobbiga minnen som gör sig påminda.

Högsommarvärme och strålande sol ifrån klarblå himmel. Sommaren har intagit staden med full kraft och egentligen borde det glädja mig. Men känner mig bara så jäkla ledsen idag. Vaknade med en stor klump i halsen av sorg. Har så mycket att vara ledsen för egentligen, men försöker putta bort de känslorna lite för ofta... Är så ledsen för att utbrändheten tagit mitt välfungerande liv ifrån mig och ersatt det med detta. Det är så svårt att förlika sig med att inte orka göra saker just nu. Det tär att sitta inne i lägenheten, när det är så fint väder ute. Fan också, jag behöver verkligen ha tillbaka min ork för att kunna ta mig ut på saker igen. Som det blir nu så stannar allt vid drömmar. För en god hälsa är ju en förutsättning för allt annat. En väl fungerande kropp är ju förutsättningen för hela livet!

Känner mig bara så less på allt idag. Vill må bra igen. Vill ha tillbaka min energi och kunna gå ut härifrån! Hela livet är på vänt, ingenting av allt jag egentligen vill göra går att fixa när allt är så här... Fan också, det känns så orättvist. Alla jag känner lever sina liv till fullo. De tränar, dejtar och reser mm. Jag är bara fast här tills jag mår bättre och dagarna de bara går för att aldrig mera återvända. Suck. Känner bara en sådan outhärdlig sorg, för att allt blivit som det blivit.