tycker att jag ska puffa tillbaka på Wilmer, som puffade på mig på fb... Jag hade liksom inte tänkt bry mig, eftersom det endå inte är nån stor grej och kanske inte ens betyder något. Okay, jag erkänner! Jag är livrädd för att ens närma mig kärleken igen. Så jag tänker att det är lättast att tänka att han nog bara ville hejja. Min kompis tycker att jag ska puffa tillbaka och se om det leder till något. Vilket jag inte tycker är någn idé. Jag är ju ändå inte i form att inleda något med någon, så... och han kanske inte ens har några sådana planer, så varför ens tänka i de banorna?

från förr, men aldrig pratat med eller ens hejjat på, har puffat på mig på fb. Han är tre år äldre, så vi har aldrig varit på samma discon eller fester, utan jag har bara sett honom på långt håll på stan. Hur som helst så heter han Wilmer, är lång, mörk och har bruna ögon. Han är skitsnygg och verkar jättetrevlig av det jag såg på hans fbprofil. Han har lagt in massor av bilder på sig och sin son, stugan, båten, semestrar mm och skrivit om allt. Han verkar hur rolig och mysig som helst. Har verkligen glimten i ögat och en son som är 1 år äldre än min. Hade jag mått bättre hade jag antagligen hoppat högt av glädje, eftersom han alltid varit en av de jag tyckt varit snyggast i hela stan. Men nu är allt så dubbelt. Det känns så svårt att ens överväga att släppa in någon man i mitt liv nu, när jag mår så här... Visserligen fattar jag ju att puffa inte är någon big deal, men det var ändå roligt. Det roligaste som hänt här på ett bra tag ;). Men som sagt, no big deal :).

Om mitt ex, Rain, skulle sluta att trycka gilla på mina inlägg på fb, skulle det vara lättare att kunna glömma honom. För varje gång han trycker gilla på något jag skriver, eller någon låt jag lägger in, är det som att hoppet tänds igen...Varför kan jag inte bara sluta att bry mig? Herregud det har ju gått så lång tid och ingenting nytt händer. Så varför hålla fast vid drömmen om honom? Det frågar jag mig själv hela tiden. För det här är föga konstruktivt. Ändå älskar jag honom så helt galet mycket, att jag aldrig kan sluta att hoppas...

Jag brukar alltid kolla på babel och det bästa har hela tiden varit programledaren själv! Daniel är alltid så empatisk, ödmjuk, lugn och sansad. Så himla skön snubbe! Han kastar sig aldrig över någon, utan ger alla utrymme och tid till eftertanke. Ledsen över att han nu slutat efter 7 år... Hoppas att han kommer tillbaka så fort han skrivit sin bok! För ingen kommer att kunna fylla tomrummet efter honom! Världens bästa programledare är saknad!!! Jag brukar tänka att han måste vara en urmysig vän. En sådan vän som jag skulle vilja ha!

Nu är lille sötis på pluggets disco. Ny skjorta och frisyrgelé, min lillkille börjar bli stor... Tiden springer verkligen iväg. Dagar som kom och gick i en tillsynes ändlös ström. Ibland vill jag hålla fast vid tiden, få den att sakta ner en smula... Varje enskild dag, varje timme och minut som ger sig av.

Nu har jag äntligen beställt en ny dator, så att barnen kan få en egen dator att dela på. Det har varit lite kö på den här om vi säger så... Det ska bli så skönt att jag får ha en alldeles egen dator och inte behöver logga ut så fort barnen vill kolla på något. Faktum är ju att barnen bara blir mer och mer intresserade av att kolla på play, blogga, skypa, chatta och allt annat mellan himmel och jord.

Inser att anledningen till att jag behåller min stationära hemtelefon är, för att jag behöver kunna ringa till min EGEN mobil varje dag när jag tappat bort den... Idag var jag så jäkla trött så jag la mig och sov. Men innan jag somnade ringde jag till min egen mobil för att hitta igen den i lägenheten. När jag yrvaken vaknade efter någon timme, kollade jag displayen på mobilen och såg att jag hade ett missat telefonsamtal. Då hann jag precis tänka: undrar vem som har ringt? Innan jag kom på att det var jag själv som ringt från hemtelefonen för att lokalisera mobilen. My god ;)... Vad säger man? Pigg idag, not!

Vad f-n, mitt ex Rain har bosatt sig i mitt huvud. Hur mycket jag än tjatar så vägrar han att ge sig av;)... Varför kan jag inte bara glömma honom? Det är ju dax att gå vidare med livet och sluta sakna honom nu. F-n vad enkelt det skulle vara om känslor var viljestyrda. Men tro mig, det är det sista de är... Varför kan jag inte själv få bestämma vem jag vill tänka på?!