Herregud jag hade ju satt upp skyhöga skyddsmurar runt mig för att inte släppa in kärleken igen. Men så kom Wilmer spatserande rakt in i mitt hjärta. Hur nu det gick till? Jag var på min vakt, men det hjälpte tydligen inte :). Känner bara så starkt för honom! Måtte min kärlek vara besvarad!

My god vad jag är intresserad av Wilmer! Kände direkt att det kändes helt rätt och han växer bara i mina ögon för varje dag som går. Jag hoppas att vi blir tillsammns som ett par också. I telefonen sa han att han ville att vi skulle gå på bio. Han sa att han ville att jag skulle bli bättre nu så att vi kan ut och hitta på saker tillsammans. Jag önskar inget hellre! Han är så varm och omtänksam. Lycka!!!

Men förnuftiga som vi båda är, har vi sagt att vi ska börja med att lära känna varandra som vänner först. Men han skriver alltid puss och kram och sötis osv i sina sms. När vi lägger på luren säger han alltid puss. Meddelandena är så fina som kommer därifrån. Han skriver att han är så glad över att vi har träffats och att han vill träffas igen. My god vad spännande det känns!

Kan knappt finnas något bättre än att få höra hans röst i telefonen. Jag skulle kunna lyssna i timmar till allt han har att säga. Hans planer inför framtiden, hans drömmar som han berättar om. I love it! Det känns som jag är hemma med honom. Som jag faktiskt hör ihop med honom. Känner sån samhörighet med Wilmer, som jag aldrig tidigare känt. Inte ens med Rain! Det positiva är ju också att sedan Wilmer svepte in i mitt liv som en busig virvelvind har jag inte tänkt på Rain. Jippie jag är nog botad ifrån R nu!!!!

Kunde knappt somna i natt efter Wilmer gått.. Så många tankar som snurrade... Shit vad jag är såld på honom! Det häftiga är att vi redan pratat om så himla mycket. Saker som jag aldrig ens berättatför någon vet han nu. Våra meddelanden på fb till varandra är galet långa. Det är så mysigt att ha någon att skriva till och prata med nu. Kan inte fatta att vi har så mycket gemensamt. Lyckokänslorna bubblar i kroppen!

Shit kan knappt fatta att Wilmer har varit här nu :). Drunknade i hans bruna ögon och tog mig inte upp. Shit vad vacker han ÄR! De ögonen och det håret går inte av för hackor... Så himla mysig, charmig och go´. Vi satt först i köket och skulle dricka té och käka fikabröd från ett kondis på stan. Men ingen fick i sig en enda tugga. Vi satt liksom bara och såg in i varandras ögon. Efter en stund flyttade vi in i vardagsrummet för att W som nyligen krockat och fått en whiplash, skulle kunna vila i soffan. Har aldrig sett någon ha så ont. Tyckte så synd om honom! Det har aldrig legat någon finare men i min soffa, faktum är att han är den första jag dejtat på typ 4 år!!! Men det var värt den väntan om vi säger så...

My god vad jag vill skäppa in Wilmer i mitt liv. Men allt är så fucked up nu, med utbrändheten och utmattningarna som kommit i perioder och varit så vansinnigt svåra, att jag inte vågar bjuda in honom. Fattar inte varför han inte bara drar eftersom jag lagt korten helt på bordet och berättat vad svårt sjuk jag varit. Det var det första jag skrev till honom och berättade om, så att han skulle veta sanningen. Så jag fattar inte varför han fortfarande är kvar? Varför är han inte hellre med en tjej som är frisk och smal? Det han sa när jag berättade om dessa 6 år som sjuk var: men jag kan hjälpa dig tillbaka till livet igen! Jag kan vara den mannen! Om du kommer på något som du behöver hjälp med, så tveka inte att fråga! Jag blir helt chockad över att han vill hjälpa mig, vi har ju aldrig ens träffats! Men ändå vet han mer än mig än de allra flesta. Jag trodde att han skulle bli helt avskräckt, när jag i nästa meddelande berättade om underfunktionen på sköldkörteln och om hur jag därför lagt på mig snabbt i vikt. Men han sa bara: jag bryr mig inte om din vikt. Det är inte viktigt för mig. My god, han känns som skänkt ifrån ovan. Här försöker jag skrämma bort honom nästan, med min totala ärlighet och uppriktighet och så insisterar han fortfarande på att han vill träffas. Som han sa: vi gör det, ta en chans! Lita på mig!

Gud vad underbart det vara att prata med Wilmer i telefonen. Han är så mjuk och mysig. Vågar prata med honom om allt. Ovan känsla, jag som brukar vara som en mussla annars och inte öppna mig i första taget. Men med honom går det bara så lätt. Vi pratade halva natten och när vi la på sa han: jag fattar inte hur flera timmar kan kännas som 45 minuter. Inte jag heller. Han berättade saker som han aldrig berättat för någon och förtroligheten var så fantastisk! Sen sa han ju så vackra saker också... smälter ju. Han verkar vara en superfin människa, med ett stor djup och en äkthet. Med honom känner jag mig lugn och trygg.