Wilmer är så himla social och har hur stort kompisgäng och nätverk runt omkring sig som helst. Med nästa 1000 vänner på fb så ser jag ju hur poppis han är. Så många tjejer som är så på och verkar vilja träffa honom. Pust, vill inte ge mig in i den här cirkusen. Även om jag tror att han är en trogen person så är det så himla jobbigt att börja om att vara med någon som är så himla poppis bland tjejerna som Rain var. Det var det jobbigaste med den relationen att behöva se alla som oupphörligen svärmade vid hans sida... Men det positiva med detta är att sedan Wilmer dök upp hastigt och lustigt, så har jag inte tänkt något på Rain alls. Tack gode gud för det. Jag kanske är över honom nu, det känns faktiskt så!

Men vågar inte! Jag vet ju att jag har lite för mnga jobbiga händelser i bagaget som skrämmer mig och får mig att passa mig för kärleken igen... Wilmer verkar vara så fin på alla sätt och vi kan prata hur lätt som helst, ändå tvekar jag. Att träffas är en skitstor grej för mig, som inte dejtat på flera år.

Så fort jag skrivit ett meddelande tillbaka så skickar Wilmer ett nytt. Han är så påstridig pratar bara om hur gärna han vill träffa mig och vad vacker jag är och det gör att jag får panik. Jag gillar honom så hila mycket, men känner att det här går för fort. Just nu har jag bara fullt upp med att värja mig och försöka sluta vara rädd för kärleken. Efter ett par jobbiga relationer känner jag att jag behöver tid på mig. Hoppas att han förstår.

Nu har Wilmer skickat ett meddelande till mig och vill att vi ska träffas... HJÄLP! Jag känner mig inte alls redo för detta och vill bara fly undan trots att jag har känslor för honom. Detta är det härligaste som hänt på massor av år och ändå vågar jag fan inte släppa in honom i mitt liv som det ser ut nu. Fuck!

Därför gör jag ingenting för att låta kärleken komma till mig. Fan vad sorgligt. Men ändock sant! Därför motar jag bort kärleken så fort jag har möjligheten till den. Snyft vad sad... Måste försöka ändra på detta! Snart börjar ju ett nytt år och jag vill så gärna att det ska bli bättre än detta...

Jag vet varför jag är rädd att släppa in kärleken igen. Det är ganska enkelt egentligen att förstå det. Om jag låter någon närma mig igen så kanske allt blir jättebra till en början. Men sedan kankse något händer som gör att det tar sk´lut och då står jag där med krossat hjärta igen och det är den risken jag inte är benägen att ta. Men vågar man inte så vinner man ingenting. Så är det bara. Nu ska jag "vila mig ifrån alla tankar om kärlek" en stund;) och ägna mig helhjärtat åt mina sötnosar!!!... Jag vill tillönska er alla en riktigt god jul!!!

Varför kan jag inte bara ta chansen nu då? Vad less jag blir. Varför vågar jag inte ens puffa tillbka till Wilmer igen? Han verkar ju så himla gó. Varför kan jag inte våga möta den hand som sträckts ut?

verkar inte vara det allra lättaste. Har ju blivit rejält sårad förut och de såren ställer till det nu känner jag. Efter detta avvisar jag alla, som försöker komma mig nära. Vilket i sig gör att jag missar alla chanser. Inte bra! Den stora frågan nu är ju, hur jag ska kunna gå vidare med livet, om jag inte vågar öppna mig för kärleken igen??? Sug på den julkaramellen ;).