öppna mitt hjärta för kärleken igen. Fan också, vart har mitt mod tagit vägen? Någon som sett det ;)? Faktum är att jag förlorat allt mod under dessa 6 senaste år, som svårt utmattad och utbränd. Hela mitt självförtroende har likosm gått upp i rök i och med att jag blev så sjuk att jag inte orkade någonting. Fan också, vill ju tillbaka till ett bra liv igen! Vill ju våga möta kärleken igen. Men istället avvisar jag den...

Jag trodde liksom aldrig att Wilmer skulle puffa tillbaka igen direkt... Jag trodde liksom att det var klart så här. Shit, jag vill ju så gärna finna kärleken igen. Men nu är jag helt jävla livrädd... Pallar inte att släppa in någon ny i mitt liv som jag mår nu... Jag måste ta en funderare känner jag. Ha det så gott!

Herregud, borde inte jag ha passerat det här stadiet redan;). Jag är ju en ordentlig, analyserande, förståndig tvåbarnsmamma med båda fötterna på jorden :), och nu känner jag mig som 18 år igen ;)! Jag såg att Wilmer hade puffat tillbaka igårkväll när jag gått och lagt mig. Herregud, vad gör jag nu? Jag kan ju inte puffa tillbaka igen... Det känns så j-la konstigt. Jag passar nog inte in i alla sociala spel... Jag kan ju liksom inte ens spelreglerna. Har varit singel så länge att jag liksom glömt bort hur man gör ;)...

att jag puffade tillbaka på Wilmer. Jag brukar alltid ligga så lågt. Aldrig låta någon veta att jag är intresserad... Shit vad läskigt! Jag som alltid spelar mina kort så safe. Kan inte fatta att jag tagit en risk ;)... Det är likosm inte jag. Hur f-n gick det här till???

Kan knapt tro det själv, men jag puffade faktiskt tillbaka på Wilmer nu... Antar att allt tjat ifrån min kompis om att jag måste våga ta chansen, har givit utdelning ;). Trodde aldrig att jag, som aldrig vill vara på, faktiskt gjorde slag i saken och puffade tillbaka. Anledningarna var nog dels att jag inte ville känna att jag missat tillfället och sedan ångra mig för att jag inte vågade ta chansen, samt att det kändes oartigt att bara ignorera honom. Han är ju trots allt så himla charmig. Det är dessutom omöjligt att motstå de bruna ögonen och det mörkbruna håret och smilgroparna... Dåligt snygg, är det enda jag har att säga... Men som sagt nu tänker jag INTE gå händelserna i förväg. Jag tänker inte dra för höga växlar på detta, utan bara släppa det här och se det för vad det är, en rolig grej :).

Det är den stora frågan ;). Hur ska jag våga släppa in någon man i mitt liv igen, som det ser ut nu? Jag blir ju skiträdd bara jag tänker den tanken. Samtidigt vet jag ju att veckorna, månaderna och åren bara rinner iväg nu. Jag måste ju våga för att vinna. Ändå känns det allt annat än enkelt. Dessutom fattar jag ju att jag inte kan sitta här och vänta på att Rain ska höra av sig. Jag måste ju gå vidare med livet with or without him...tyvärr... Det är kalla fakta. Hur ont det än gör, måste jag gå vidare med livet utan mitt livs stora kärlek... Snyft!!!

och när jag kanske har chansen till något med någon, vågar jag inte ens försöka. Min kompis som alltid tycker att allt är så enkelt, tycker att jag ska satsa på att finna kärleken. Hon tjatar om att det kanske kan bli något med Wilmer, om jag puffar tillbaka. Men jag tänker att han kanske gör så ibland. Att han kankse inte menar något med det. Dessutom kan jag inte sluta att sakna mitt ex, Rain. Tänker så jäkla mycket på honom att jag inte vet vart jag ska göra av mig. Min kompis säger att om jag finner någon annan, kanske jag kan sakna Rain så galet mycket. Men saknad och längtan går ju inte bara att sudda ut... Känslor försvinner ju inte bara för att man ber om det...

Jag längtar som f-n efter kärlek och så fort jag har den minsta chans till det, blir jag livrädd och börjar bortförklarar det. Jag vågar helt enkelt inte träffa någon eftersom jag mår så j-la dåligt i utbrändheten. Jag tänker bara: vem vill komma in i mitt liv som det ser ut nu? Wilmer kan säkert få vem han vill, så varför skulle han vilja vara med mig om han fick veta hur jobbigt mitt liv är just nu... Det är som att jag inte vågar ta chansen och ens försöka finna lyckan. Jag tänker bara att jag måste bli frisk först. Så jag kan leva ett fungerande liv och kunna hänga med ut på roliga saker. Wilmer verkar ju leva ett superaktivt liv med hund, slalom, bräda, resor, stuga, båt, dykning, barn osv.. och där passar jag ändå inte in just nu... Trist men sant. F-n att mitt liv skulle bli så förstört av sjukdom och annat att allt bara rasat... Hade jag varit frisk hade jag inte tvekat en sekund!!!